Men nu iallafall – mot mer hull!!

Dock inte på mig eftersom jag anser att det räcker! Jag är vuxen -jag borde växt färdigt nu……

Jag sitter och tänker tillbaka på sommaren. Vi har varit mestadelen på sjukhus och inget blev som vi tänkt oss, men det känns ändå som det har varit en bra sommar. Kanske väljer jag att minnas det bra och bara låta det jobbig vara en del av livet. Kanske är grunden vi står på så stark att vi står säkert när det stormar. Kanske är det bara så att vi gläds så åt livet i sig.

Löften om att älska  i nöd  och lust har kanske tillkommit av en anledning. I motgångar är inte kärleken det som flammar starkast men det är den som håller ihop familjen. I nöden, bland sorg och stress, bland ilska och trötthet är det kärleken som håller oss uppe och håller oss tillsammans. Det är kärleken som förlåter och hjälper oss att stå ut!

Jag är lyckligt lottad! Jag har en familj som ger mig obegränsad kärlek och som aldrig slutar älska mig, hur trött och grinig jag än är. För trött är jag och ilsken som ett bi ibland (ofta). Jag är en riktigt  %&¤#)=/&!¤.

Men trots det står de här, varje dag och ler och älskar mig!

Jag hoppas att jag en dag kan ge tillbaka, om så bara en bråkdel av det jag får!

Jag vaknar ungefär en gång i timmen, varje natt. Ibland blir jag nästan psykotisk framåt fyratiden och vill mest bara lämna alllt och gå ut. Det är svårt att hålla huvudet kallt och tänka att det blir bättre.

I vårt fall kommer det kanske inte bli så mycket bättre, jag vet inte.

Det jag vet är att den lilla kroppen som ligger bredvid mig alltid kommer att behöva vändas på lite nu och då.

Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli!

Igår var jag less på allt och tröttheten fick mig att vilja slippa SMA.

Jag ville ha ett ”normalt” liv och slippa oroa mig för rossel.

Jag ville slippa studsa på bollen.

Jag ville slippa göra gymnastik flera gånger om dagen för att leder inte ska stelna och göra ont.

Jag ville bara ha en liten tjej som höll på med sina första stapplande steg och kramade mig hårt med sina gulliga små armar.

Igår ville jag ha en Liten med styrka i kroppen och slippa den där känslan av att lyfta en vetekudde.

Igår var jag trött!

I natt fick jag sova mellan 23.30 och 03,40. 

Idag är jag utvilad!

Idag vill jag fortfarande slippa oron för allt men idag vill jag ha min vetekudde precis som hon är! 

På grund av detta har jag i min senaste inlägg utlämnat att det goa och det glada, de stunder som ger oss lycka och gör oss stolta som få. Det har varit oerhört påfrestande och hektiskt. Jag har varit tvungen att få ur mig min sorg.

Men nu börjar det bli bättre och Liten söt charmar nu omkull personalen och orosrynkorna i deras ansikten börjar försvinna.

Nu vill jag dela det goa! De där stunderna, där det lilla skapar sådan där glädje som får hjärtat att slå ett extra slag.

Under vistelsen i Halmstad skrev jag om hur vi lärde oss leka armar-uppåt-sträck, hur det plötsligt hände, när små armar sträcktes uppåt.

Under den här sjukhusvistelsen har nya framsteg gjort och då vill jag börja med att påminna om att vi inte trott att Dellas motoriska utvecklingen skulle komma så mycket mer framåt, eftersom muskelstyrkan inte finns där i tillräcklig utsträckning.

Men vi kom hit och låg på en brits och lekte med en tungspatel med Skalman på och vips hamnade liten kropp på sidan…

och på andra sidan

och på andra sidan igen!!!

Hon kan nu vända sig på sidan!!! Kanske inte helt medvetna rörelser än men de finns där!!!

För oss är detta en enorm utveckling och när vi minst förväntade oss något, så hände det igen!

Lycka!!

Över det lilla, över att vår Lilla lägger sig på sidan…

Och som grädde på moset kan hon även numer vinka Hej då!

Med stil och så som prinsessor gör!

Hon är så fin den lilla och skänker sån glädje över det självklara!

Det som var en kämpig start på semestern har nu glidit över till en shoppinggalen husvagnssemester… Efter tre dagar i Ullared,med farmor och farfar, undrar jag om vi får plats i bilen hem eller om vi helt enkelt får åka tåg hem, jag och barnen

Det har varit varmt men än så länge har inte Della fått vara på stranden. Vi har turats om med att hålla henne sval och fyllt på med vätska mest hela tiden. Men i morgon hoppas vi på att komma iväg, till kusten med sol och bad. Sex dagars antibiotikakur borde gett effekt och vad det gäller allmäntillståndet så är hon tillbaka, den sprudlande, glada tjejen som möter världen med ett leende! En bit kvar men på god väg och vi fortsätter vara vaksamma och försiktiga!

När vi var på sjukhuset lärde sig Della en ny sak och återigen glädjs jag till tårar över de små, små sakerna. När vi gjorde vår vanliga gymnastik och det var dags för armarnas tur, hände det! Hon lyfte sina armar alldels på egen hand, upp över öronen, som i armar uppåt sträck. En så, för oss, självklar sak, är för henne ett stort framsteg. Nu kan vi sträcka på oss, när vi  ”mornar” till oss och det är så kul. Tidigare har hon inte orkat lyfta armarna från underlaget så ni må tro att detta är härligt!!!

Vart semestern leder oss vidare det vet jag inte idag men vi följer med farmor och farfar till de tröttnar på oss. Vi lever det trånga campinglivet och faktum är att jag gillar det!

Jag vill börja med att gratulera de som cyklat hela natten och sedan intagit hela stadsparken med pastasallad och lättöl. Rödögda, haltande, svettiga och frusan, trötta, slitna och oerhört lättade. Jag gillar det och det är häftigt att en 30 milarunda skapar så stor fest i stan.

Det kanske inte är alla som ser storheten i Vätterrundan men jag anser att det, för Motala, är en av årets händelser.

Della var med och hyllade sin moster vid målet och kände ett gnagande behov av att få hålla i medaljen. Desutom en medalj som man får när man cyklat för femte gången.

Bra jobbat Milla!!

När cyklisterna, som vi gett tak över huvudet, tog sin välförtjänta vila, var jag tvungen att se på det stora bröllopet. Stort för Sverige men störst för brudparet såklart! Det är ju en fantastisk upplevelse att gifta sig min sin stora kärlek. Grattis till brudparet och skål för kärleken!!

Det har redan gått fyra veckor!

Tårarana kom idag istället. Nu vill jag dela med mig!

Click here to view the embedded video.

Gulligt och Della gurglade glatt.

Men helt plötsligt förvandlades badscenen till en kärleksscen när Herr And kravlade upp på Fru And, bet henne i nacken och sådär. Jag tror att alla vuxna vet vad det handlar om…och jag vet nu varför de kommer hit.

Det blir kanske som Hugo vill, en trädgård fylld med andungar.

Eller är det bara så att kärleken dras hitåt ?

Dellas dag ska såklart också nämnas här. Den var kanske inte lika spännande för henne med dop som det var för oss med bröllop. Men iallafall….hon döptes i halva sin dopoutfit och ett par turkosa strumpbyxor. Prästen hade lite bråttom så ombytet blev ej fullständigt men söt var hon såklart ändå.

Hon fick sina namn och heter nu Della Alexandra och hon var inte så värst imponerad av cermonin. Prästen var otäck och hon ville helst att han skulle hålla sig på avstånd vilket inte var en lätt önskan att uppfylla. Men det gick bra och vid solosången som var Gabriellas sång då var hon lugn (hon gillar den!) och jag hade svårt att hålla tårarna borta.

Två härliga faddrar fick hon också, min storebror och Björns lillasyster. Och jag tror att de tar sin uppgift på största allvar

En av faddrarnas uppgift är att kontrollera att dopvattnet är rent och när min bror hällde upp vattnet blev det noga kontrollerat och den som gjorde det mest noggrant av alla, de var Hugo.

Sammanfattningsvis är Della nöjd med dagen och hon fick många fina presenter. Men en nalle som spelar och sjunger samt en yogamatta vet hon inte vem som gett henne. Kanske någon vet?? (korten kom liksom på villovägar…)

Della är även hon glad och tacksam över andras kärlek och omtanke och skickar alla varsin kram!!

Jag ska så småningom försöka få ihop lite kort från dagen men tyvärr har vår kamera, som fungerar bra enbart i vissa situationer, endast fångat ett fåtal osuddiga bilder. Men det finns andra som dokumenterat bra!

Jag vet inte om jag med ord kan beskriva lördagen den 8 maj. Men jag gör ett försök…

Jag tror inte det var vigseln i sig som var det största för varken mig eller Björn. Den var härlig, spännande och för oss, precis lika vacker som vi tänkt! Det som var så obeskrivligt stort är omtanken, godheten och kärleken från alla andra.

När klockorna ringde och vi stod och väntade, brände nervositeten till i magen men så snart dörrarna öppnades och jag såg allt folk och hörde My spela blev jag bara glad och varm i hjärtat. Pirret i kroppen satt kvar men jag tror inte att det kallas nervositet, jag tror det kallas lycka!

Jag grät inte som jag trodde, jag kunde njuta av en fantastisk sångröst utan att kvävas av tårar.

Under kvällen fortsatte känslan av andras omtanke och kärlek att fylla oss till bredden. Vår kärlek till varandra har vi aldrig tvekat på, den var självklar från första dagen! Men när man får så mycket från sina nära och kära då  fylls hela kroppen med energi och ingenting i världen skulle kunna hota lyckan och livet. Den energin gör att man klara sig i alla stormar och motgångar, den energin får en att leva! Den energin gör en stark!

När vi igår öppnade presenter grät vi och fortsatte förundras över människors omtanke. Det var så mycket under hela dagen som skedde pga  att andra lagt mycket energi och arbete på just oss. Det kändes fantastiskt och vi är evigt tacksamma för våra familjer och våra vänner.

Alla som var där har var och en, ingen glömd, varsin speciell plats i våra hjärtan!!

Tack alla! (även ni som inte kunde vara med)

Det var ni som gjorde vår dag!!!