Nätterna är långa, jag slumrar och tankarna far som pilar i huvudet. Hinner inte tänka färdigt en tanke innan nästa far förbi, det är som ett regn av miljoner pilar, ett regn som aldrig upphör.
Det kommer vågor av rädsla som är så förlamande att jag knappt kan andas och paniken kryper i mig. Nätterna är läskiga men Della sover gott precis intill.
Just innan denna resa började var jag så nöjd över att hon sov så bra i sin egen säng, hon skrek en stund och ingen led inte av det. Nu kan jag för mitt liv inte höra henne ledsen och om jag någonsin kommer låta henne sova i egen säng igen, det vet jag inte.
Igår försökte vi leva som om ingenting hade hänt. Det gick sådär…jag lyckades hålla tankarna borta något längre stunder. Men de kommer med sån fart ibland att det är svårt att stå emot. Då rinner tårarna över och de går inte att stoppa.
Melodifestivalen var temat för dagen eftersom Hugo älskar att titta på den, om det är rockigt, förstås. Så för hans (och lite för vår) skull känns det som att man ibland måste försöka hålla rädslan på avstånd. För att skapa lite andrum och styrka att orka en liten stund till.
Men när alla sover och jag är vaken är det inte lätt, då ekar läkarens ord i huvudet och jag går igenom allt han sa, det skjuksköterskorna sa, det kuratorn sa. Det var ju ett helt kristeam som stod redo att delge oss den bistra sanningen och det gör lika ont varje gång jag går igenom det i huvudet.
Jag tänker på att ju tidigare symtom desto sämre prognos som det i regel är enligt det som står skrivet. Vad är tidiga symtom? Vad gäller för oss? Hur lång tid har hon kvar? Hur kommer slutet att bli?
Jag går igenom avsked, jag går igenom begravning, jag går igenom ett liv utan Liten. Nätterna ger inget utrymme för positiva tankar! På dagen är jag ledsen och rädd men på nätterna är jag skräckslagen och paniken tar andan ur mig. Om jag ändå kunde sova…
Älskade älskade vän!
Du är så otroligt tapper. Du sätter ord på tankar jag inte ens vågar tänka fullt ut. Du är så modig som vågar möta nattens rädslor natt efter natt. Tur för Della och Hugo att de har en så kärleksfull, stark och modig mamma. Jag kan bara föreställa mig men aldrig förstå hur det är för er just nu, men jag önskar så att det fanns något jag kunnat göra. Vila med din skatt tätt intill och låt henne trösta dej, Hoppas tiden och positiva besked kommer kunna ge dej ro igen. Stora kramar till hela familjen. Mattias hälsar, Ni finns i våra tankar.
P.S. Vilken söt knubbig liten hand. Hon ser ut att äta och växa väl, det måste ju båda gott. Tack för MMS, alla i fam. Myrälf har beundrat Dellas fina fina gaddar D.S
Åh Jessica,
jag önskar att jag kunde bära din mardröm några timmar i mörkret så att du fick blunda och vila ut. Det är omöjligt att fullt ut förstå vad du går igenom men jag kippar efter andan av panik och skräck bara jag försöker föreställa mej hur det känns. Alla kloka ord jag vill skriva för att värma dig en stund är ju bara tomma floskler utan innehåll… Mitt i allt tror jag ändå att du gör rätt som ligger där tätt intill din lilla Della och låter hennes andetag föra dig genom natten.
*Kram*
/Å