Just nu finns det mycket tid över till att tänka på allt och ingenting. Både lugna och sansade tankar, framtidens vara och livet här och nu.
Aldrig förut har jag velat att åren ska gå. Nu vill jag ofta att tiden ska förflytta sig en sådär tre-fyra år framåt och min lilla inte längre går att kalla för Liten. Då jag inbillar mig att vardagen är mer stabil och vi lärt oss att ordentligt vinna över infektionerna.
Samtidigt blir jag rädd!
Tänk om vi inte har någon framtid! Tänk om vi om tre-fyra år inte har en Liten som kan kallas för Stor. Tänk om vi inte lärt oss vinna över infektioner! Tänk om…tänk om…
Nuet är svårt men samtidigt härligt och underbart!!
Det vill jag inte misssa!
Jag är inte mitt forna jag, stabil och trygg, glad och lugn. Jag är oftast trött, arg och orolig och jag avskyr det!
Lika mycket avskyr jag tanken på avlastning och nattvak och allt vad det heter.
” Ni måste ta hjälp, annars kommer ni inte orka!!” Ni måste sova och bla, bla bla….”
Det gör mig bara ledsen i nuläget. Jag vill själv!
Som en trotsig tvååring.
Ibland kommer även de där tankarna på om SMA inte hade blivit en del i vårt liv. De är mörka, ledsna och gör mig bitter. De förstör det härliga i nuet och gör bara ont. Jag avskyr att tänka dem!
Men ändå kommer de ibland och ger mig tårar.
Jag tänker på kontrasterna mellan min roll som sjuksköterska och min roll som mamma. De blir så tydliga här på sjukhuset och faktum är att det känns lite konstigt.
När jag jobbar möter jag döende människor och deras anhöriga, många olika livskriser och familjeförhållanden. Jag ser acceptans, kärlek och styrka. Jag ser förnekelse och tragik. Jag ser saker som jag hoppas att jag eller mina närmaste aldrig ska behöva uppleva.
Jag har inte arbetat så länge än men variationen är stor mellan livets öden men det som lyser tydligast är att det nästan alltid blir bra tillslut. Döden är inte ond! Den är ett nästa steg på något vis.
Jag tror jag har sagt det förut.
Men det jag ville komma till, de nämnda kontrasterna, är att när jag jobbar- går jag hem och lämnar jobbet där det ska vara -på jobbet (oftast iallafall). Jag vet att en del, som inte vet, kan tänka ”känslokall” eller ”jag skulle bara bära det med mig”. Men det hör liksom till yrket, inte kan jag vårda någon som har det jobbigt om jag själv bara blir ledsen.
Att vara professionell kallas det visst.
Det är det som blir konstigt här ibland, när personalen är rara och trevliga och blir våra förtrogna. Jag känner igen mig och jag vet att de går hem och lämnar oss på jobbet.
För mig är det, ibland, lite ledsamt att veta.
Hej du. På nåt sätt tror jag inte alls att de ”lämnar” er kvar på sjukhuset, eran situation är en sån som man nog känner extra starkt för, som så ofta när det är barn det gäller. Jag tror nog att Liten och hennes kloka mamma (och pappa) finns i deras tankar, även när de stänger dörren bakom sig och går hem. Om inte annat så är det väl svårt att inte tänka på en sån liten solstråle
(som kanske tittar fram så fort hon orkar?), som kämpar och kämpar….
Ni finns iaf i våra tankar, som du vet, vi hoppas så att det lättar snart, så Liten kan komma igen och bli lite starkare! Kram till dig och familjen!
Kramar i massor. Tänker på er. Fånga varje ögonblick av vila min fina vän så ska jag hålla alla tummar huvudstaden bjuder för att Dellisen ska bli kry snart igen.
Kram kram kram