Vårmånad! Ljus, droppande tak och fågelsång, det är vad jag förväntar mig. Jag längtar efter grusiga cykelbanor och den doft som våren för med sig.
Och så längtar jag efter hopp som inte försvinner, det hopp som ger trygghet, jag vill känna mig trygg!
Jag vill så gärna vara hoppfull men jag är det bara korta stunder. Jag är nog egentligen ingeting, är varken glad eller ledsen, ser varken ljus eller mörker- det är lite läskigt. Känner mig mest låg och omgivningen känns som sirap. Allt går så segt…
Idag är ska vi träffa en sjukgymnast. Första besöket som inte innebär en rädsla för ett negativt besked (tror jag). Här börjar väl vårt nya liv att ta form, med tips och råd hur vi ska hjälpa Liten. Nu känns det så tydligt hur hennes muskler är svaga, det finns inte så mycket motstånd i den lilla kroppen och jag är rädd fö att göra henne illa.
Kanske få en liten glimt av hur livet kan komma att se ut…?
Ja lycka till hos sjukgymnasten! Tack för skön promenad igår! Kramar från mig