Vi åkte tilll Varberg för att ha semester och hämta vår nya bilen. Vi kom fram och hann hälsa på vår vänner och äta lite pizza.
Efter två timmar i Varberg fortsatte jag och Della i ambulans till Halmstad. Värmen tippade Liten tjej över kanten och hon orkade inte längre stå emot en ny infektion. Hon somande lugnt, sov ”konstigt”, jag väckte henne, hon kräktes och blev jätteslö och andsträngd i sin andning. På en timme förbyttes semesterlugnet till kaoset i ett akutrum på Varbergs sjukhus.
För första gången i mitt liv har jag åkt ambulans. Jag ville inte oroa Hugo och utsätta honom för dramatiken. Så lugnt jag förmådde gav jag mig iväg med vår värdinna i baksätet, Della i framsättet och en oerhört stressad själ. Vi ringde och ambulansen mötte oss på vägen. Aldrig har minuterna gått så långsamt och aldrig har någonsin har jag varit så stressad. Hon fick inte somna! Det kändes som vi åkte flera mil. Men jag tror de mötte oss inom några minuter.
Att äntligen se ambulansen gav lite lättnad och väl på plats kunde jag slappna av något. Med sirener och blåljus for vi in till Varberg och på akuten stod teamet redo. Syrgas, inhalationer, saturationen var ok, Liten slö men skrek argt och det kändes bra. Hellre skrik än tystnad!
I en timme försökte de få till en infart, en nål, så att Della kunde få vätska och läkemedel om det skulle behövas. Det resulterade i en rad misslyckanden och ett antal blåmärken på små händer och fötter. De försökte sig till och med på att skapa en infart rakt in i benmärgen, genom att borra in sig i benet. Det låter värre än det är och fungerar som en utmärkt väg in med vätska. Om det lyckas…en nål satt på plats, det kändes bra, den lossnade.
Personal ringdes in för vi skulle vidare till Halmstad eller Göteborg, i Varberg finns ingen barnläkare.
Jag hoppades på Göteborg eftersom jag vet att det finns en hjälte med SMA där men där fanns ingen plats så det blev Halmstad.
Utan infart med en något piggare Della körde de oss hit. Narkospersonal samt ambulanspersonal i bilen. När Della somnat gott efter att ha ammat ordentligt och alla var lugnare åkte vi. Till Halmstad i skyfall och åska med blåljus och ilfart.
Nu är vi här, två dagar senare och Liten gullig kvittrar som en lite fågel. Lungröntgen visar inflammation och antibiotika ges intravenöst. Ingen feber eller ledsna miner!
Snart är det rond och jag förmodar, nya besked. Vi sitter där vi sitter utan att få lämna rummet. Ett barn med infektion får ej vistas ute på avdelningen med tanke på andra, infektionskänsliga barn.
Men i Halmstad finns ingen sol även om jag nyligen såg på nyheterna att det skulle vara soligt och varmt. Oss kvittar det! Med sol och värme utanför hade det här varit än mer olidligt!
Huvudsaken är att Della mår bättre och att rosslet försvinner ordentligt nu!!! Men visst känns det dystert att vi sitter här så snart igen. Jag hade hoppats att det skulle dröja!!!
Semester kan vi ha sen.
Åh, usch, vilken dramatik, sådan man inte vill ha!
Om ni kommer hit någon gång, kanske lite mer planerat, och vill träffas, så får ni höra av er. Kan ju vara kul att se hur framtiden kan se ut.
Vi umgås för övrigt med tre barn till med SMA här i stan. Det är skönt.
Svar: Ja det här hoppas jag att vi slipper uppleva fler gånger jag. Lite för dramatiskt för att kännas ok. Men det gick bra!
Vi kommer gärna och hälsar på! Uppe hos oss finns bara två vuxna personer med SMA och den framtiden är så svår att identifiera sig med. Man tror ju på nåt sätt att ens barn alltid ska vara just barn. / Jess