och då ska vi träffa en barnneurolog, sjukgymnast, kurator och sjuksköterskor från barnLAH. Läkaren och sjukgymnasten blir ett nytt möte men de andra stod beredda när vi fick beskedet i fredags.
Kanske kanske kan vi få lite mer svar…Det skrämmer mig!
Ni säger att jag är stark, men varför känner jag mig så liten och svag?
Hur ska jag kunna möta en framtid om beskeden vi får är dåliga? Hur ska jag kunna leva med vetskap om att framtiden innebär förlust och avsked?
Hur gör man när man lever i nuet och är glad över att just idag är det bra? Kanske kommer det när vi kommit ur denna första kris…Kanske har jag kunnat det förut? Jag minns inte längre…
Allt innan i fredags känns som en evighet sedan. I detta vaccum flyter allt ihop till en enda sörja.
Jag gav mig ut på en promenad med vagnen igår. Det gick inte vidare bra, paniken kröp i mig och tårarna brände i ögonen hela tiden. Jag tänkte vända hemåt hela tiden men jag tvingade mig att fortsätta i tron om att det var bra för mig.
Jag var livrädd för att möta någon som vill vet hur allt är, någon som inte vet och i all välmening vill höra hur den lilla växer och mår.
Jag mötte denna någon, det gick bra. Jag har mött denna någon i jobbet, som anhörig till de jag har vårdat. Denna någon vet sorg och det gjorde det hela lättare. Men efter det gick jag så snabbt jag kunde hem på oplogade cykelbanor. Skulle inte ha orkat ett till möte!
Våren, då allt föds på nytt, finns trots allt runt hörnet och jag ber om att den för med sig ljuset, glädjen och hoppet även till oss!
Jessica, jag har inte kunnat tänka på något annat sedan i fredags än er och lilla Dellas öde. Kan vi hjälpa på något sätt så finns vi här alltid, varje dag, dygnet runt.
Vilken styrka det finns i dig som orkar skriva om detta och på ett så bra sätt. Man vet ju aldrig vad som väntar i livet och alla har ju sina öden, men det här är ett av de grymmaste…
Håller tummarna för er alla i lilla familjen, kramar Malin