Jag är inte ledsen, kanske mer sorgsen. Jag är glad men inte sådär äkta och sprudlande som jag brukar vara. Jag är lycklig.
Men…
Jag vet inte vad det är. Det känns som att något håller mig tillbaka. Känslorna är avdomnade och det är som att jag är på väg tillbaka in i bubblan. Jag brukar ha lätt för att gråta, tårarna kan rinna när helst jag vill det. Det brukar ge lättnad! Men nu är ögonen torra och tårar kan jag inte få fram.
Jag har ett stort behov att förstå varför saker är som de är och när jag inte förstår så blir jag oerhört frustrerad. Just nu förstår jag inte vad det är för känslor jag har i kroppen och det gnager i mig.
Jag vet inte vad det är som händer. Vart har jag tagit vägen? Kanske är det en del i krisen?
Det finns de som pratar om en styrka, jag skulle vilja känna den! Jag är vet att det kommer att bli bra men jag vet inte hur?
Jag har så mycket av det goda i livet och jag är ledsen över att inte kunna vara gladare över det.