Tre bokstäver jag måste bekanta mig med. En djungel som jag inte riktigt hittar i.
I onsdags trodde jag att vi skulle få reda vad kommunen har för stöd att ge oss och hur olika möjligheter kan komma att se ut. Men innan frågan ens var ställd fick vi klara besked om att det var långt ifrån alla som överhuvudtaget blev beviljade insatser. Jag kände mig som en bov till en början och förundrades över hur bromsen låg så hårt på. Kommer det här tåget överhuvudtaget börja rulla? Vad är det för mening att söka? Om inte Della inte har rätt till hjälp vem har det då?
Men det ska skiljas på vad som är vanligt föräldraransvar och vad som är utöver det normala. Behoven delades visst in i klasser och jag kände mig mest förvirrad. Tillslut blev jag irriterad och sa att Della kommer inte kunna ha ett liv utan hjälp mer eller mindre 24 timmar om dygnet. Då mjuknade situationen pånågot vis. Just nu behöver vi inga andra personer här hemma men vi kommer att behöva det, Della kommer att behöva det! Det här är nytt för oss och vi ville ju mest veta hur det skulle kunna se ut.
Det var vår kära kurator som ordnade den här träffen åt oss, hon har varit med förut, hon vet att processen är seg, hon vet att handläggningstiden är upp till ett halvår. Hon ville presentera oss! Det var ett bra drag!
Jag förstår nu att det kommer att vara ett krigande och att man måste ha ork för att stå på sig för att få den hjälp man behöver. Jag vet nu att man helst ska tala om behovet ungefär ett halvår innan det dyker upp.
Jag tror att jag blev lite ledsen över att träffa någon som ska hjälpa oss men som inte har en aning om oss. Det hade varit skönt om någon var påläst om vad det var för familj hon skulle träffa. Om hon läst iallafall något om SMA.
Jag tror hon är en god människa men vi kommer från olika skolor. Jag är skolad i att möta människor i kris.
Jag tror också att det kommer bli bra. Men just nu är jag sårbar och känselspröten spretar åt alla håll.
Hur gör man när man stångas med beslutsfattare?