Natten har gett mig lite vila men de tidiga morgontimmarna tog med sig de sorgsna tankarna. De tog med sig ledsenheten och rädslan för att behöva ta avsked från min lilla.
Jag tror inte att är själva döden som skrämmer mig. Jag har upplevt en obeskrivlig frid när döden kommit som en befrielse. När mamma dog var det just den friden som fick mig att förstå att mitt liv skulle gå vidare och jag skulle klara det. I jobbet har jag så många gånger sett hur döden kan befria, hur plågade ansiktsdrag har slätats ut och ansträngande andetag upphör att plåga. Så inte kan jag tro att döden gör ont, den befriar och är början på något nytt.
Men det är just avskedet som gör så ont, det är det som skrämmer mig! Resan till avskedet när man väl vet att det är nära, den sista tiden och det sista andetaget- det är det jag är så obeskrivligt rädd för! Jag vet att det gör så ont!!!
I den som står bredvid och ser på…
Hur ska jag klara avskedet från Liten?
Den smärta som dessa tankar för med sig är en smärta jag aldrig tidigare upplevt! Klumpen i halsen är så stor och tårarna är så brännande.
Det är avskedet jag aldrig vill uppleva!
Obeskrivligt är ordet på en sån fundering, och så otroligt overkligt. Som en fantasi-tanke långt borta i universum! Önskar att jag kunde hitta en tröstande famn av bomull att landa i, att ge till dig på er resa..hur den än kommer att bli.
Lisa
Jag tror inte att man kan förbereda sig på en sån sak. Men om det kommer så kommer det och då kommer du hantera det lika bra som du hanterar din chock och ångest just nu. Med orden kommer du att fortsätta att sortera och bena upp alla känslorna, åt vilket håll händelserna än utvecklas. Vilken tur att du är vän med dina ord.