känner jag mig som ett barn som bara vill lägga mig ned och skrika:
JAG VILL INTE, JAG VILL INTE, JAG VILL INTE….
Igår var en sådan dag men istället för att skrika ur mig frustrationen går jag omkring och är irriterad. Tycker att livet är orättvist och blir ledsen över att just min lilla inte kommer att krypa runt snart så som hör till utvecklingen i det friska livet. Jag känner bitterheten smyga sig på och det är en obehaglig känsla. Bitterhet är ett gift som förstör alla chanser till ett bra liv.
Det kommer att vara min livs svåraste uppgift att klara mig ur det här utan att orättvisan gjort mig bitter.
Kanske är det så att vi går igenom det här tillsammans med Liten för att hon valt just oss att hjälpa henne, att finnas vid hennes sida hur utgången än blir. Att ge henne kärlek och styrka att orka, det är ju faktiskt hennes liv som inte är som alla andras.
Det är tiden som avgör hur länge det går, ett år, fem år, ett helt liv…och det är just den tanken jag måste vänja mig vid innan vanmakten släpper taget. Jag kan inte få några svar för det finns inga att ge mig.
När jag väl accepterat det och kan leva fullt ut i nuet, det är då jag kommer kämpa och aldrig ge upp! Det är då jag kommer leva igen!
Så klart Della valt er att finnas vid hennes sida. Väljer man ett svårt liv behöver man ha starka kärleksfulla individer bredvid sig och det har ju verkligen hon. Jessica, du har all rätt att tycka att det är orättvist att din lilla prinsessa inte snart kryper runt i ert hus och utforskar världen, för det är orättvist. Om du blir bitter kommer vi hjälpa dej. Att hitta acceptans är att lägga ner kampen om att man önskar att det vore annorlunda och fullt ut acceptera så som det är just nu. Att inte lyckas med det ännu tycker jag verkar helt normalt eftersom ni antagligen fortfarande bearbetar chocken kring beskedet om lilla Dellas sjukdom. Du kommer hitta acceptans och kunna leva här och nu när tiden får visa dig att det går att leva vidare med detta. Innan det kanske glimtar av bitterhet närmar sig, men jag är övertygad om att du kommer finna vila även i detta. Della kommer visa dig vägen. Jag förstår att du är livrädd vännen min, hur ska du kunna vara något annat inför denna ovissa framtid.
Älskar dej gumman!
Kramar i massor!
Hej. Visst är det så, att acceptera är det enda rätta att göra. Acceptera kan gå på en dag, eller ett helt liv. Det krävs en stor skopa mod att acceptera, eller hur!
Finns det nån vackrare sång som berör så mycket som gabriellas? Nej, jag tror inte det faktiskt..
Varför..är ju nåt som man frågar sig ofta, och jag tror det ligger i våran natur att fråga varför händer det här. Även om vi oftast inte kan veta varför. Jag tror att när man accepterat något så försvinner detta varför.
Ja, en liten utsvävning bara…..
kram till er alla
Jag vill inte heller!!! Flera gånger om dagen går jag in på din blogg för läsa och gråta. Varje gång tänker jag och hoppas: Den finns inte, den finns inte, den finns inte…
Jag inbillar mig att om bloggen inte finns så skulle Della inte vara sjuk, det här skulle inte hända och allt skulle vara som vanligt. Men det händer, det är på riktigt och det är orättvist. Jag vill inte heller! Önskar så att det fanns något jag kunde göra för att hjälpa er. En mycket fin och passande sång, men från och med idag så är det är inte längre Gabriellas sång, det är Dellas sång!
Stora kramar till er.