När livet tar en ny vändning…

I torsdags fick jag ett brev om att jag kommer att bli uppringd av en läkare på barnhabiliteringen den 31 mars.

Igår fick jag samtal från barnmottagningen och en tid för läkarbesök nästa vecka. Vi pratade om det i onsdags så det var egentligen ingen överraskning.

Med posten igår kom ett intyg om Dellas sjukdom, svart på vitt -den bistra sanningen. Det kom även en kallelse till barnhabiliteringen den 30 mars. På kallelsen stod vilka vi ska träffa och det är barnneurologen vi träffade när allt var nytt, den läkare som ska ringa samt vår kurator.

Allt det här fick alla känslor att skölja över mig som en flodvåg och det kändes som att jag skulle svimma. Det blev för mycket och tankarna började fara omkring – okontrollerbara och läskiga.

Vad är det nu de ska tala om för oss??

Varför ska kuratorn vara med???

Varför ska han ringa dagen efter??

Ännu jobbigare besked??

Kommer Liten att dö nu??

Kallelser, intyg, läkarbesök, kuratorträffar etc. kommer vara en del i vårt nya liv men helt plötsligt blev det för mycket. Varför brydde jag mig inte inte om posten på förmiddagen, hade jag läst den då hade jag kunnat ringa till någon och få klarhet. Nu blev det kväll och helg, kanske kan jag bli lugnad på måndag men det är ju om en evighet…

Något mer sansad är jag nog nu och det behövs, för bredvid mig sitter en finklädd kille och väntar på att kalaset ska börja. Klockan 06.15 gick han upp, 06.45 undrade han varför jag inte börjat duka och 07.00 fick han på sig finbyxor och skjorta som omsorgsfullt valdes ut igår. Nu är det knappt fem timmar kvar, bäst att vara redo!