Ibland när jag tittar på min lilla och fylls av sådär mycket kärlek som man gör av sina barn, kan det sticka till i hjärtat och förbi far en tankepil som det står Förlåt på.
Jag vet att jag inte har någon skuld i Dellas sjukdom, jag vet att det inte är någons fel. Men tanken kommer ändå ibland, tårarna rinner och det gör ont !
Ens barn vill man ju skydda mot allt och jag tror att jag är rädd att Della ska känna sorg i att inte vara som andra, att inte kunna gå, inte kunna klä sig själv eller ens orka hålla sitt huvud utan stöd.
Jag har, som jag tidigare sagt, under den här tiden inte känt att funktionshindret är en sorg utan det som varit det tunga är riskerna som följer i sjukdomens spår.
Men tänk om Della blir ledsen och känner sig utanför… Tänk om hon blir bitter…och jag inte kan hjälp henne…
Tänk om jag inte räcker till för henne! Vad gör jag då?
Jag tror att det är därför jag ibland tänker ”Förlåt, jag är så ledsen för din skull. Förlåt att jag inte kunde skydda dig mot det här!”
Allt jag vill är ju att mina barn ska må bra och vara lyckliga!
Jessika,
Della kommer att vara lycklig, med den fantastiska mamma du är och med den kärlek du ger henne. Hon kommer aldrig känna sig annorlunda för du kommer inte behandla henne annorlunda. Du är fantatisk och fortsätta ge henne den kärleken så kommer hon se hur fantatsik du är och hon är.
Kram
Liselotte! Tack för fina ord! Jag hoppas verkligen att det är så! Della kom till oss i den här versionen och hon är underbar som hon är!! Är nog bara fylld av rädslor av vad som skulle kunna komma. / J
Älskade vän! Jag lider med dej och gråter med dej. Maktlösheten man känner inför att något ska drabba ens barn är obeskrivlig och du är mitt i denna ovisshet och maktlöshet. Du är tillräcklig bara genom att finnas för Della och ge henne av all den kärlek du är fylld av. Du är fantastisk och jag finns här om du behöver mig. Stora styrkekramar från mig!
Tack söta vän! Kram J