När livet tar en ny vändning…

Nu är den utprovad och på gång. Dellas första hjälpmedelsstol, jag tror den hette Panda. Hon är lite för liten fortfarande men den första stolen som vi provade och aldrig fick hem hade hon nog växt ur på ett fåtal veckor. Den hade dessutom inte så många finesser. Det var många händer som skruvade, mätte, kände och fixade för att se efter var stöden behövs för att hon ska sitta bra och inte tippa åt något håll. Della tyckte att det gick ok första fem minuterna. Sen kom krokodiltårarna.

Men jag tror att det kommer att bli bra och om tre veckor säger de att den ska vara klar.

Jag börjar förstå att saker kan ta tid och att vi kommer att få vänta många, många gånger framöver.

Hostan hänger i och brummandet fortsätter, lite snor men inte så  många ledsna miner för det. Jag kanske upplever det jobbigare än Della själv. Vi studsar på bollen och andas i masken men jag märker ingen förändring, kanske gör vi det för lite. Jag vet inte och det dåliga samvetet gnager i mig.

Under gårdagen hann vi även med ett besök på Hugos blivande skola. 6-åringarna samlades på fritids (som är i samma lokal) för att leka lite och tillsammans gå till matsalen och äta mellanmål. Det var första gången Hugo var där, de två tidigare tilfällen var han sjuk. Men det gick bra och det var spännande! Han kan mycket när han glömmer att jag är med!

Han är en stor kille och redo för nästa steg, det märks. Han är färdig med dagis nu.

Kvällen avslutade jag med en härlig sommarfest med ännu härligare arbetskamrater. De hade gjort ett bra jobb och vi alla bidrog med fantastiskt god sommarmat. Det är härligt att känna sig som en i gänget fastän jag inte är där så ofta!

Jag tänkte att jag skulle hänga kvar så länge det går, förr eller senare dyker det upp, tillfället att fastna på riktigt…