Natten till fredag förra veckan började Liten Della rossla igen och det ville inte ge sig. Men hon var glad och ganska pigg och utan feber. Nästa natt blev värre.
Rosslet satt konstant och det pep och brummade i hela den lilla kroppen. Della sov stötit, vaknade mycket och var ledsen men ändå var hon inte riktigt vaken. Hon började få lite feber. Jag sov inget och oron blev allt större. Men tröttheten fick mig att tro att jag kanske överdrev i mina tankar om att ringa sjukhuset. Det hann knappt bli morgon innan jag klarnade till och insåg att jag inte skulle vänta mycket längre. Hon var slö och somnolent!
Jag ringde runt och insåg att någon bra handlinsplan inför sådana här situationer hade vi inte. BarnLAH här i stan är ju enart i tjänst dagtid vardagar. Tillslut ringde jag sjukvårdsrådgivningen och bad om råd och hon kopplade över mig till barnjourmottagningen. Väl där fick jag rådet att om jag anser att Della behövde hjälp skulle jag absolut komma in.
Jag åkte direkt! De fem milen kändes låååånga och Della sov med en av mina händer på sitt bröstet, så att jag kunde känna om hon slutade andas.
Väl där inser jag hur dålig min lilla tjej faktiskt är. Hon syresatte sig inget bra alls och sjuksköterskan i mig började vakna och fick ångest när saturationen bara var 87%. Syrgas och kontroller, provtagning och adrenalininhalationer.
Vi satt i samma stol, i samma ställning i tre timmar och det blev snabbt klart att vi skulle få stanna. Vi fick ett fint rum och blev väl omhändertagna!
Syresättningen blev lite bättre och efter halva dagen klättrade hon upp till 95-97% med syrgas förstås. Och jag började slappna av.
Inte är det lätt att se sin lilla sådär slö och medtagen. Det dåliga samvetet rusade i kroppen på mig. Varför åkte jag inte tidigare???
Men det gick bra och Della återhämtade sig snabbt och började hjälpa till med medicinerna…På två dygn blev hon sitt glada och spralliga jag igen. Inte så långa stunder men ändå!! 
Igår kväll fick vi åka hem, syrgasen behövdes inte och inhalera kan vi göra hemma. Visst var det skönt att åka hem men lite utskrivningsoro fanns allt, där inne är det ju andra som kontrollerar henne varje timme.
Nu är den iallfall gjort, den där första gången. Det gick bra och till nästa gång vet jag hur det är. Nästa gång ska jag försöka ligga steget före. Till nästa gång ska jag ha en bra upprättad handlingsplan. På jobbet pratar vi om att varje patient ska ha en IHP (individuell handlingplan) . En sådan ska jag göra och se till att den finns i Dellas journal!
I natt har vi sovit, både jag och Della! Jag minns inte när jag sov fler än två timmar i sträck senast. I natt har jag nog bara vaknat ett par gånger!
Jag känner mig utvilad och Della mår bättre!
En erfarenhet rikare och ännu mer tacksam över att vi har Livet, funktonhinder eller inte – Livet är en gåva som skall vårdas ömt!!
Min vän, Du är så duktig och modig. Tänk vad mycket du klarar av och kan se tillbaka på det som en erfarenhet rikare. Helt otroligt att du har den förmågan. Jag är full av beundran.
Lilla Della, vilken tur att du mår bättre nu! Såg ju inte alls kul ut att ha slangar i näsan och i lilla handen. Hoppas du får hålla dej frisk och kry nu så du kan fira din första midsommar i lugn och ro. Krya på dej lilla hjärtegryn!
Stora kramar från Tant C och hela familjen hälsar och hejar på er!!!