Jag hittar allt fler som lever som vi, med hot mot livet, med sjukdom, begränsningar eller olika former av funktionshinder. Även om vi alla är olika och lever våra liv på vårt eget sätt så känner jag på något vis en gemenskap med alla de andra.
Alla vi som lever ett liv som inte blev som vi tänkt oss, alla vi som lever ett liv som andra är rädda för att leva. Alla vi som tillhör ”De där”.
Vi är i början av vår resa och när jag läser om andra, som har det som vi men som kommit längre i sin bearbetning fylls jag av glädje och hopp.
Glädje över att inte vara ensam. Glädje över att livet levs till fullo.
Hopp om att även vår vardag kommer att stabilisera sig och att vi också ska leva vårt liv utan skräck och smärtsamma tårar.
Även vi kommer förhoppningsvis att leva fullt ut och hjälpa Della att göra det samma.
Visst är det skönt att man kan hitta andra via bloggar! Jag har funnit oerhört mycket stöd och även haft äran att träffa en del fantastiska barn och deras lika underbara föräldrar.
Hoppas verkligen att ni snart också får lite vardag i allting. Det behövs för att man ska ha en chans att bearbeta och acceptera.
Stor kram till er!
Du är aldrig ensam…
Kram