Igår försvann molnen på eftermiddagen, iallafall ute. Det skingrades nog lite även i mitt sinne. Men så snart det blev kväll och vi kommit hem efter ett svalkande kvällsdopp, tornade molnen upp sig igen, mörkare än innan.
Av en helt annan karaktär och min varförångest förbyttes mot ny sjukhusångest.
Della fick feber, andades flämtsamt och jag fick tillbaka min stressade själ. Hon var inte i närheten av att vara så dålig som på semestern men min magkänsla sa åt mig att ringa till barnjouren och dit gick även resan.
Febern kom tillbaka och gav min lilla frossa och en het panna. Hon stånkade på men syresatte sig bra. Vi fick stanna och idag kom beskedet om en ny infektion på gång. Vi som slutade med antibiotika i fredags…
Jag känner mig uppgiven! Liten tjej mår relativt bra, är pigg och strålande, nästan som vanligt. Vi är redan hemma igen men det känns som att hennes förutsättningar för det goda försämras i takt med att infektionerna härjar.
Det sliter i mitt hjärta! Vi vill ju öka alla hennes förutsättningar och chanser till ett gott liv. Vi vill ju inte att det ska försämras! Vad händer om detta fortsätter? Vad händer om hon drabbas av resistenta bakterier?
Jag vet svaret men jag önskar att jag inte gjorde det! Det gör ont, sådär förlamande ont!