Med sondmat men utan ventilator och hostmaskin.
Lite tjej blev pigg och rosselfri och behövde varken det ena eller det andra. Så papprena till kommunen spar vi ett tag till och avlastning väntar vi med. Hon är ju så liten min lilla, bara en bebis ju och jag är inte redo att lämna henne till en främmande människa.
Men beredskapen finns ifall vi behöver hjälp och maskinerna står redo på barnmottagningen om de behövs snart igen. Vi kunde ta hem dem om vi ville men just nu är vi glada om vi slipper. Huset kommer vara fullt med hjälpmedel så småningom och jag tar det gärna lite lugnt. Dessutom fungerar ju inte ventilatorn på bästa sätt än och det känns ju som en förutsättning för att vi ska kunna vara trygga med den. Det är ju meningen att den ska hjälpa och avlasta små lungor inte tvärtom.
Sonden i näsan sitter kvar så vi ge lite mer energi så som att lilla kroppen behöver, så den får hämta sig ordentligt.
Inne på sjukhuset har maten tagits ifrån mig och personal har sondmatat min tjej var fjärde timme. När jag bjudit till mysig amning har det ljudit ett blä och Liten har inte alls varit intresserad. Hon har ju varit mätt hela tiden! Det svider i mitt modershjärta. Jag ville ju amma längre och nu känner jag att två veckor utan ett hungrigt barn har satt sina spår. Det börjar sina…men jag hoppas på att vi kan ha mysstunderna kvar ändå och att det som finns kvar räcker till lite antikroppar och närhet.
Livet på sjukhuset är speciellt. Svårt att beskriva men på något vis helt ok. Man bygger sitt lilla fort och känner att man inte vill vara någon annan stans. Det är tryggt och hela tiden finns andra som har koll. Samtidigt vill man vara hemma och göra på sitt sätt. Dagarna går trots att man rör sig på tjugo kvadrat och inte alltid kommer utanför dörren. Den första hektiska veckan hade vi folk på rummet nästan hela tiden och alltid var det nåt som skulle göras. Inhalera, hosta, bolla, kontrollera, injicera, ta prover, väga, mata, väga igen osv, osv. Insatserna glesades ut i takt med att Della blev bättre.
Personalen har varit underbara och som med allt annat får man sina favoriter. Vi våra och Della sina och det känns härligt att de fick träffa vår glada och strålande tjej innan vi åkte hem. Inte bara se den lilla trött och ledsen.
Vi kommer med största sannolikhet träffa dem igen men vi hoppas att det dröjer!!
Jag tror att det kommer att ta ett tag att känna sig trygg igen, att våga lita på att infektionerna håller sig borta och att kunna leva i nuet igen. Sommaren har varit tuff så här långt och jag hoppas att rädslorna inte bitit sig fast för hårt! Jag vill inte missa det goda!
Nu är det iallafall så att Della strålar, ler och vinkar mot omvärlden och i det ska jag försöka vila!