När livet tar en ny vändning…

I morgon är dagen D här och det är någon som fyller 6 år. Förväntningarna är stora! Han gör planer för hur vi ska gå upp för att sjunga och ta med bulle på frukostbrickan, att få bjuda på glass på dagis, att öppna paket och spara sin pengar för att kunna köpa ett nytt spel. I morse var han så exhalterad att han fick grus i ögonen. Vilket innebär att han får tårar i ögonen

En gång förut har jag sett honom så glad och det var dagen då han blev storebror. Då var det mycket grus som inte blev tårar förrän han slog i huvudet i dörrkarmen. Jag tror inte han riktigt har förstått att man kan gråta glädjetårar än… Iallafall så är det underbart att se en liten (stor) kille på 6 år, vara så glad att tårarna kommer.

Härligt att han har kontakt med sina känslor och jag hoppas att det håller i sig under åren. De finns människor som lär sig att stänga in och tränga bort. Men jag ska hjälpa Hugo att behålla sin förmåga att visa känslor och lära honom att prata om dem.

Inte trodde jag att förväntan på födelsedagen skulle locka fram glädjetårar men det så är härligt att se att  jag bara måste dela det med er!!

Vi har alla en egen födelsedag och kanske är det så att min kille har greppat att livet är stort och viktigt och ska firas!! 

Så varför inte längta efter att få fira dagen då man kom till världen?? Odentligt!! Varför inte ha samma förväntan som barnen??

Det är ju en stor dag om vi bara tänker efter…

Kalaset är över och efterlämnade sig en väldigt nöjd kille, två trötta vuxna och en bekymmersfri Liten (hon var ute och lunchade med sin kusin och var långt ifrån kalaskaoset hemma…)

Det var ingen lätt uppgift att ha kalas när livet känns tungt men när man ser alla barn- förväntansfulla, glada och spralliga känns det bra! Det mest oslagbara är att se min Hugo så nöjd. Det var hans kalas och han älskade det! Ballongerna hänger kvar i taket och påminner om att man kanske borde försöka ha lite kalaskänsla i kroppen varje dag.

Förväntansfull, glad och sprallig! Livet i sig är ju faktiskt så stort att man borde känna sig så lite oftare.

Jag hoppas att jag snart återfår min kalaskänsla men just nu känner jag mig lite som vädret -grå och regnig.

Regnet ute kommer att få snön att försvinna och hjälpa våren på traven, så regnet för ju något gott med sig… kanske kommer våren till mig också när mitt regn har blåst över.

Det är ju trots allt så att Efter regnet kommer solsken…och kanske även kalaskänslan?!

I torsdags fick jag ett brev om att jag kommer att bli uppringd av en läkare på barnhabiliteringen den 31 mars.

Igår fick jag samtal från barnmottagningen och en tid för läkarbesök nästa vecka. Vi pratade om det i onsdags så det var egentligen ingen överraskning.

Med posten igår kom ett intyg om Dellas sjukdom, svart på vitt -den bistra sanningen. Det kom även en kallelse till barnhabiliteringen den 30 mars. På kallelsen stod vilka vi ska träffa och det är barnneurologen vi träffade när allt var nytt, den läkare som ska ringa samt vår kurator.

Allt det här fick alla känslor att skölja över mig som en flodvåg och det kändes som att jag skulle svimma. Det blev för mycket och tankarna började fara omkring – okontrollerbara och läskiga.

Vad är det nu de ska tala om för oss??

Varför ska kuratorn vara med???

Varför ska han ringa dagen efter??

Ännu jobbigare besked??

Kommer Liten att dö nu??

Kallelser, intyg, läkarbesök, kuratorträffar etc. kommer vara en del i vårt nya liv men helt plötsligt blev det för mycket. Varför brydde jag mig inte inte om posten på förmiddagen, hade jag läst den då hade jag kunnat ringa till någon och få klarhet. Nu blev det kväll och helg, kanske kan jag bli lugnad på måndag men det är ju om en evighet…

Något mer sansad är jag nog nu och det behövs, för bredvid mig sitter en finklädd kille och väntar på att kalaset ska börja. Klockan 06.15 gick han upp, 06.45 undrade han varför jag inte börjat duka och 07.00 fick han på sig finbyxor och skjorta som omsorgsfullt valdes ut igår. Nu är det knappt fem timmar kvar, bäst att vara redo!

Kanske kan jag under dagen få vila lite av lugnet i kroppen. Efter gårdagens besök på både barnmottagningen och habiliteringen blev jag tröstad i att det är ok att låta det jobbiga skölja över mig och att det är viktigt att inte kämpa emot!

Jag vet ju om det här!

Det lärde jag mig i min förra kris, när mamma kämpade i sin sjukdom. Låt ingenting vara osagt, varken smärta, oro, tacksamhet eller kärlek. Bär inte på känslorna ensam och hålll dem inte tillbaka. Dela både härliga och tunga känslor!

I mitt arbete där jag många gånger möter människor i kris säger jag samma sak till dem, låt det komma, tryck inte bort det. Känslor som inte bearbetas kommer alltid tillbaka för eller senare! Att falla efter lång tid med borttrycka känslor, kan nog göra fallet obegripligt, hålet blir djupare och mörkret kanske omsluter en för en väldigt lång tid.

Jag motar inte bort det jobbiga när det kommer men jag har så svårt att acceptera att det kommer. Det gör ju så ont och jag vill inte att det gör det när Della mår bra och är frisk!!!

Men som sagt, idag vaknade jag med mindre oro i kroppen och ska försöka vila i det. Passa på att njuta och försöka acceptera att jag inte vet när det jobbiga sveper över mig igen. För det kommer det att göra men så även hoppet, glädjen och lyckan!

Jag ska inte bara vila i lugnet, vi ska även baka bullar och kakor. Ni förstår, inte i morgon men nästa dag är det dags för 6 åringens barnkalas…

Ge mig styrka

Barn är kloka och enkla! Det finns alltid (nästan) en väldigt logisk tanke bakom det de säger. Min härliga sexåring som har frågor om allt och fantasi så det räcker till alla som inte har, han kommer ofta med kloka ord. Men en kväll nyligen utbrast han, när vi hade familjemys i soffan: ” Så länge ni är kära så håller det! ”

Helt plötsligt, så enkelt och hur klokt som helst !!!

Så med det vill jag bara säga att ta hand om varandra och njut av kärlekens kraft, för med den kan man gå igenom eld!

Det vet ju tilloch med de som snart fyller 6…

Annars har vi simmat och sjukgymnastiserat idag. Det sliter på krafterna så nu är det soffmys resten av kvällen.

har bland annat det här hänt…

Lite träning, lite vår och lite solskydd…

Lite gröt…mmm ganska gott…men frukt…jag tror inte det!

Livet rullar på och det går upp och ner! Glädje och sorg mixas hela dagarna och jag antar att jag bara måste låta mig svepas med i bergochdalbanan…

Det känns som jag lever i en lögn. Verkligheten gör ont och jag är förkrossad! Vem lurar jag egentligen? 

Det är inte lätt att leva i nuet och ta till vara på varje minut. Glädjen är stor och Liten är underbar, frisk och glad. Men…

Utanpå kan lugnet och glädjen spela fritt men under ytan håller jag  nog egentligen på att kvävas.

Det är svårt att hålla ihop och låta livet rulla på. Att leva här och nu innebär inte bara glädje och tacksamhet, det innebär även smärta och rädsla. Jag önskar att jag kunde leva som jag lär men jag lyckas inte. Jag står i sirapen och trampar och det verkar som att jag snarare sjunker än tar mig ur den.

Det är en besvikelse att känna att jag inte karar av det!

Korta stunder håller det. Men skorpan blir tunnare och tunnare och under ytan är jag bara ledsen.

är inte alltid så lätt!!!

Jag försöker och försöker men jag lyckas inte hela tiden och det är så frusterande. Jag är tacksam och stolt över det jag har och jag gläds enormt av den värme och kärlek som barnen så frikostigt delar med sig av. Men de där mörka och otäcka pilarna far förbi några gånger varje dag och efterlämnar spår av mörker och rädsla. Det sticker till i hjärtat och gör ordentligt ont i själen! Och det dröjer sig liksom kvar och framkallar den där sirapskänslan i kroppen.

Om bara rädslan kunde försvinna…det kanske den gör med tiden…

I stort har dagen varit härligt solig och våren är verkligen här, även om kylan hänger i. Men takdroppet och fågelkvittret finns där!!  Och vi planerar dop och festligheter. Födelsedagar närmar sig och i mars fyller var och varannan kotte år. Men störst är nog 6 års kalaset som ska gå av stapeln om knappt två veckor. Det har varit nedräkning ganska länge nu

Ikväll är det melodifestival, eller som vi kallar det Festidifestival. Tacos, godis och chips ska få oss i rätt stämning.

Della ber om det varje minut (som ni ser) så i morgon fortsätter kampen om att leva som jag vill, här och nu.

Det vi nu går igenom är tungt på många sätt och framtiden är oviss. Tanken på att inte veta skapar stora svarta rum i själen. Men i takt med att livet går vidare, vet jag att det svarta kommer att bli ljust igen. Det börjar vi ana!

Även om den naturliga nyansskillnaden skulle tonas ut mot grått, blev vår övergång mer turkos   Nu börjar jag även se andra skiftningar, skiftningar i vårens nyanser…Våren står för ljus och pånyttfödelse och vad passar bättre då än att börja den nya resan i livet just till våren.

Kommande halvår minskar risken för infektioner och kan Liten få vara frisk ökar chanserna till livet. Isolera oss kan vi göra till hösten igen…

Nu ska levas och glädjas, bearbetas och komma vidare. Jag kommer att fastna på vägen men jag vet att kärleken och tryggheten i vår relation fungerar som skyddsnät.

Sen har vi alla ni som stöttar, kramar och tänker, det hjälper oss både i stunden och framåt! 

Ieftermiddag bli det våfflor med grädde och sylt!

Mums!!

Jag har svårt att i ord uttrycka hur det egentligen är just nu.

Rädd, hela tiden.

Ledsen, från och till.

Hoppfull, ibland.

Lycklig, hela tiden men det göms tyvärr i rädslan.

Men jag försöker att hålla oron på avstånd och leva här och nu. Något som hjälper mig att göra det visar jag så här istället för att låta orden beskriva…

Jag är väldigt tacksam för det jag har och jag tror att det är just tacksamheten tillsammans med den gränslösa kärleken, som gör rädslan så stor. Rädslan för avsked och förlust.

Men nu känns avskedet långt bort och jag har bestämt mig för att det nu som livet är mitt…och vi måste leva här och nu, inte i framtiden.

Idag tror jag att det kommer att gå bra!

PS.  Sista bilden ville Della själv lägga upp, för att ni ska beundra hennes tänder i närbild, hon är så stolt!! Hon visar dem gärna och använder dem (tyvärr) lika gärna när hon äter…aj säger jag som ammar…