När livet tar en ny vändning…

Nu är den utprovad och på gång. Dellas första hjälpmedelsstol, jag tror den hette Panda. Hon är lite för liten fortfarande men den första stolen som vi provade och aldrig fick hem hade hon nog växt ur på ett fåtal veckor. Den hade dessutom inte så många finesser. Det var många händer som skruvade, mätte, kände och fixade för att se efter var stöden behövs för att hon ska sitta bra och inte tippa åt något håll. Della tyckte att det gick ok första fem minuterna. Sen kom krokodiltårarna.

Men jag tror att det kommer att bli bra och om tre veckor säger de att den ska vara klar.

Jag börjar förstå att saker kan ta tid och att vi kommer att få vänta många, många gånger framöver.

Hostan hänger i och brummandet fortsätter, lite snor men inte så  många ledsna miner för det. Jag kanske upplever det jobbigare än Della själv. Vi studsar på bollen och andas i masken men jag märker ingen förändring, kanske gör vi det för lite. Jag vet inte och det dåliga samvetet gnager i mig.

Under gårdagen hann vi även med ett besök på Hugos blivande skola. 6-åringarna samlades på fritids (som är i samma lokal) för att leka lite och tillsammans gå till matsalen och äta mellanmål. Det var första gången Hugo var där, de två tidigare tilfällen var han sjuk. Men det gick bra och det var spännande! Han kan mycket när han glömmer att jag är med!

Han är en stor kille och redo för nästa steg, det märks. Han är färdig med dagis nu.

Kvällen avslutade jag med en härlig sommarfest med ännu härligare arbetskamrater. De hade gjort ett bra jobb och vi alla bidrog med fantastiskt god sommarmat. Det är härligt att känna sig som en i gänget fastän jag inte är där så ofta!

Jag tänkte att jag skulle hänga kvar så länge det går, förr eller senare dyker det upp, tillfället att fastna på riktigt…

De fortsätter att komma till oss, det trogna paret And. (eller som maken sa när han pratade med någon – en and och en anka..hehehe)

Iallafall så återvände de även igår och Hugo tog dem på en promenad. Eller snarare gästerna vaggade fram och kvackade lite, i lite låt-mig-vara-jag-varnar-dig stil och Hugo följde stillsamt efter i deras fotspår. Fyra varv runt dammen och sedan försvann följet ut på cykelvägen. Efter fem minuter tågade de åter in i trädgården. Herr och fru And först och sedan Hugo ett par meter bakom, med cykelhjälm på huvudet.

Jag skulle filmat! Det såg roligt ut

Jag hoppas att de fortsätter hälsa på ibland, det är ju gulligt!

Idag är känner jag mig som Trötter och vill helst bara krypa ihop och sova men jag tror det blir kaffe och bok på altanen, i solen. Jag tror det kan ge lite vila det med. Eftersom jag älskar Dan Browns böcker och jag nyligen börjat med den senaste, letar jag gärna upp stunder i stillhet då jag kan sjunka in i  Robert Langdons mystiska och händelserika liv.

Det är ofta jag inte kommer åt bloggen av någon anledning, så nu funderar jag på att byta plats. Trist att vara utestängd både nu och då. Vi får se hur det blir…

I morgon ska jag jobba!

Nu ska jag läsa!

”Mamma!!! Det här har jag aldrig sett förut!!!”

Hugo ropade på mig med sån förväntan i rösten och så öppnade han ytterdörren med en såndär svepande rörelse, som verkligen ska visa något.

Det han visade var helt klart oväntan och väldigt roligt. Vi hade fått finbesök i dammen:

”Tänk mamma om de föder ankägg. Då kan jag behålla dem som husdjur!”

Förväntningar blev stora och det var en stund av djupaste allvar! Vem vet vi kanske blir med dunbollar snart…

De två badgästerna kom tillbaka senare på eftermiddagen och fortsätter de att  återvända får vi nog se till att hålla dörren stängd, för de var inte blyga av sig. Gulliga är de allt men inne vill jag inte ha dem!

Hostan och snoret går nog åt rätt håll och jag tror att Della har version light! Hon är inte jättesnorig och brummar lite mindre idag. Det känns skönt!

Nu är Hugos förkylning inte enbart begränsad till honom uten den har även gett lite feber och hosta till Della.

När Hugo ska till o hosta så ekar det i hela huset och han tar i med hela kroppen. Medans Dellas små hostar endast hörs om man sitter riktigt nära.

Det märks att hon inte har samma kraft och brummar som en liten kaffebryggare. Men hon är glad och nästan som vanligt, lite tröttare kanske… Jag vill liksom hjälpa henne att hosta och det vi kan göra är att studsa på den stora bollen och andas i masken. Bollen är jag inte så flitigt med att använda men masken försöker jag se till att använda ett par tillfällen varje dag. Den fungerar lite förebyggnade också.

Masken är en pep-mask och fungerar så att den  vid utandning ger ett ökat motstånd. På så sätt ventileras lungorna bättre och de får träna lite.

Bollen ska vi studsa på och skapa vibrationer i hopp om att det som sitter fast flyttar på sig eller kommer ut.

Hostan fyller mig med oro och livet känns tungt igen. Inte för att Della är lite sjuk men att hotet nu blir verklighet igen. Jag antar att det tar ett tag innan jag är trygg i att vi inte kan skydda henne mot allt. Kanske bidrar också erfarenheterna som kommer med tiden till känslan av trygghet.

Jag är just nu väldigt trött och har ingen tid över till mig själv och jag antar att det hjälper den sorgsna känslan tillbaka in i min kropp. Men någonstans vet jag också att det blir bättre igen och att vårt liv kommer att vara bra.

Hur det än blir!

Vattkopperna har dragit sig  tillbaka och idag var tanken att återvända till kompisarna på dagis. Men en täppt näsa och en sårig hals gjorde att min sexåring blir hemma ett tag till.

Igår var min syster här och tog hand om både stort och litet barn. Hon är en klippa och åker tio mil för att hjälpa till. Hon är fin!!

Det har varit roligt att vara på jobbet och det har varit lugna dagar. Alla som jobbar inom vården vet att man kan ha dagar då raster inte får utrymme att existera. Men jag har kunnat slappna av och inte behövt stressa och dessutom fått vara bara mig själv, skratta och ha roligt. Jag hade tur. Det är jag glad över!

Helt klart har jag valt ett toppenyrke och jag hoppas att landstingen snart får det bättre. Jag hoppas att de som bestämmer inser hur alla besparingar sliter på människan som jobbar varannan helg, sliter för minst två, ansvarar för människors liv och knappt har tid att äta. Som sjuksköterska har man mycket ansvar och många skyldigheter men just nu undrar jag var rättigheterna tagit vägen.

Är det sjysst att utnyttja människor på det sättet?

Och det gäller det ju alla inom vården, inte bara oss sjuksköterskor.

Jag är ju fortfarande föräldraledig och känner ju inte av eländet men jag hör hur folk har påverkats och jag ser att många ögon inte glöder på samma sätt längre. Det är synd och jag hoppas att snart blir bättre tider!!

Det här är ett ämnen som bör diskuteras mycket mer och jag tror tyvärr att allmänheten inte är medveten om hur det är och vad det gör mot alla som har ett vårdyrke. Skärpning till alla som bestämmer.

Själv betalar jag gärna mer skatt och har en välfungerande sjukvård och nöjd, utvilad och trygg personal. Men det är jag det!