Det här inlägget skulle egentligen publicerats den 15 juli men pga av Litens tillstånd blev det förskjutet.
För tio år sedan hände det för första gången i mitt liv. Det där som bara händer andra.
Min mamma dog! Jag var 23 år och min värld rasade, för första gången, samman.
Hon var sjuk i cancer och under ett par år kämpade hon, som så många andra, med cellgifter och transplantationer. En tid av turbulens, oro, ångest, rädslor och tårar. Men även av glädje, skratt och kärlek.
En djupare syn på livet och starkare band!
Att se någon så nära befinna sig i kampen om livet sätter djupa spår i själen. Iallafall i min själ. Allt är inte bara tårfyllda minnen. Det är även minnen och insikt i vilken styrka människan är rustad med. Att när man sätts på prov, öppnas dörrar som man tidigare inte sett. Jag såg en styrka i min mamma under denna tid, en inre styrka som jag beundrar henne djupt för! En styrka som jag hoppas att även jag kommer att besitta en dag.
I min egen sorg och saknad kunde jag nog inte se det men jag har under åren förstått och insett vilket mod och vilken kraft som fanns i hennes själ. Jag har ett minne som för alltid kommer att vara tydligt för mig, ett minne av hur en mor aldrig vill oroa sina barn.
Jag befann mig i ett köpcentrum i Stockholm. Jag fick ett samtal om att det nog var bäst att jag kom hem så snart som möjligt.
Mamma är kraftig försämrad och vi vet inte hur det kommer att gå!
Luften gick ur mig! Hon var ju på bättringsvägen och skulle ju snart få komma hem på permission…jag förstod ingenting! Jag fick svårt att andas och ångesten lamslog mig helt och tog synen ifrån mig. Jag insåg att det fann en risk att jag inte skulle hinna, att hon skulle dö innan jag kom fram. Paniken höll tårarna i en stor klump i halsen och jag började hyperventilera.
Luren räcktes över och där var den, rösten av trygghet, lika lugn och ömmande som alltid.
Det är lite jobbigt men det ska nog ordna sig det här med sa den. Det går bra! Ta det lugnt nu så ses vi sen.
Rösten lät precis som vanligt. Kanske lite tröttare…
Jag kommer aldrig att glömma den! Hur den kunde lugna mig trots att den var i en så svår tid. Min slutsat är att hon ville skydda mig! Mamma ville inte oroa, bara lugna! Vår olycka var större än hennes egen. Och det är något jag idag känner igen i mig själv. Jag brinner hellre på bål än att mina barn far illa på något sätt.
Jag hann hem och det blev ytterligare ett par veckor tillsammans på sjukhuset. Tårar, kärlek och minnen.
Men det blev inte bra!
På morgonen den 15 juli 2000 dog hon.
Hon väntade tills vi alla var samlade och hon visste att vi var redo, sedan släppte hon taget. Lidandet var över och dragen i hennes ansikte slätades ut och man såg henne igen, inte sjukdomens plågor.
Jag blev för första gången medveten om att döden kan vara befriande och stillheten som sänkte sig i rummet fick mig att inse att livet inte bara tar slut. Det finns något mer och något större än det vi är medvetna om.
Jag saknar mamma lika mycket idag som jag gjort hela tiden. Skillnaden är att idag gör det inte lika ont. Varje dag finns hon i mina tankar och varje dag är jag ledsen över att hon inte finns hos oss längre. Men det går att leva och det gör inte ont varje dag! Och när det gör ont så är det ok och lite skönt. Då kan jag gråta och sakna men sen blir det bra igen!
Jag befinner mig just nu i en tid där jag saknar henne på det jobbiga sättet, jag är i en tid som jag skulle behöva hör den där lugnande rösten säga, det ordnar sig, det blir bra!
Just nu tio år senare gör det ont och varje minne blir plågsamt.
Jag saknar hennes trygghet och skulle så gärna klänga mig fast i en sån där kram som bara en mor kan ge till sitt barn.
. Sonden är borta sedan ett par dagar och den svamp hon fått i munnen (av all antibiotika) bekämpas med annan medicin. Jag tror det gett effekt. Mun och svalg mår nog bättre och liten mage känner nog hunger utan sondmat var 4: timme.
